• rektor Katriina Aaltio
    Rektor Katriina Aaltio

I närskolorna är barnen ofta ensamma om sitt språk och sin kultur

Forskning visar att de nordiska närskolorna har misslyckats med den inklusiva undervisningen i fråga om hörselnedsatta. Hur är det för unga med nedsatt hörsel att gå i skola i Norden?

Regionpersonalen handleder döva att hitta sin egen stig

Rita Auroila Finlands Dövas Förbund regionarbetare

Finlands Dövas Förbunds regionarbetare Rita Auroila och Juha Oksanen är specialiserade på att hjälpa barnfamiljer. Auroila gör hembesök runt om i Södra Finland och besöker på begäran också skolor och daghem för att informera personalen. Norra Finland är Oksanens region.

Minst hälften av familjerna som kontaktat dem har barn som använder kokleaimplantat (CI) och har blivit intresserade av teckenspråket. Hörcentralerna fastställer döva barns rehabiliteringsstig men en del föräldrar upplever att man inte i tillräcklig mån har lyssnat på dem.

När föräldrarna kontaktar förbundets regionarbete utgår rådgivningen alltid från familjens egna behov.

– Vi stöder föräldrarna i att för sitt barn välja det språk eller sätt att kommunicera som är lämpligast. Det kan vara till exempel tecknat tal, teckenspråk eller tecken som stöd, säger Auroila.

– Vi går in för att stöda barnets hela livsstig så att hen inte ska ställas utanför den teckenspråkiga eller den hörande gruppen.

 

Text Annika Posti

Foto Heidi Koivisto Robertson

Kommentar är publicerad i Dövas tidskrift 2/2019.

Den norska forskaren Patrick Kermit fastslår att inklusionen av hörselnedsatta barn och unga inte har lyckats i daghem och skolor i Sverige, Norge och Danmark. Han har plöjt genom nordiska vetenskapliga publikationer från åren 2010–2017. Barnen klarar sig sämre i skolan än hörande jämnåriga och har mera psykosociala problem, som ensamhet. Många av dem har inte en enda vän.

Målet med inklusion är att funktionsnedsatta inte ska isoleras från andra, de har rätt att ingå i vanliga grupper. Kermit fastslår att skolornas undervisning och praxis ändå typiskt planerats för hörande, och då blir en hörselnedsatt elev liksom gäst i sin egen klass och känner inte sig som en del av gruppen.

Patrick Kermits utredning visar att barnen och ungdomarna inte heller kan påverka hur undervisningen ordnas för dem.

Situationen i Finland

I Finland har ingen motsvarande undersökning gjorts beträffande småbarnspedagogik eller utbildning för hörselnedsatta. Utbildningsstyrelsen utredde däremot antalet döva och teckenspråkiga elever och undervisningsarrangemangen för dem läsåret 2013–2014. Resultatet var att eleverna med olika grader av hörselnedsättning är få, och de är vitt fördelade på 300 skolor runt om i landet. Endast tre skolor hade fem eller fler döva elever.

– Förändringen har varit snabb, år 2000 fanns det närmare 20 skolor för hörselskadade, säger Pirkko Selin-Grönlund, specialsakkunnig på Finlands Dövas Förbund. 

Utbildningsstyrelsens utredning anger framför allt två orsaker till förändringen: man har övergått från specialskolor till närskoleprincipen, samtidigt som kokleaimplantat (CI) har blivit vanligare. Majoriteten av föräldrarna önskar också att barnet ska gå i närskolan för att familjen ska hållas tillsammans.

– Men sanningen är ändå att barnen i närskolorna är ensamma om sitt språk och sin kultur, säger Rita Auroila, regionanställd på Finlands Dövas Förbund.

– Även om ett teckenspråkigt barn i närskolan skulle ha bra studietolkar eller en teckenspråkig assistent saknas i allmänhet kamratkontakten. 

Sociala kontakter erbjuds till exempel på läger eller i två veckor per termin på Valteri-koulu Onerva i Jyväskylä. Under de här undervisningsperioderna får eleverna vara tillsammans med andra teckenspråkiga barn och ha teckenspråkiga lärare.  

Selin-Grönlund jämför arrangemangen kring undervisningen för döva med att försöka lösa Rubiks kub.

– Hur ska man kunna trygga de individuella behoven för en skara elever som är utspridd i över 300 skolor? Och var finns de teckenspråkiga yrkesmänniskor som klarar att genomföra detta?

Studier på teckenspråk i Helsingfors

Pitäjänmäen koulu i Helsingfors är en av de tre skolor där det finns flera teckenspråkiga skolkamrater. Där kan man få teckenspråkig undervisning genom hela grundskolan. Skolan har tre klasser för teckenspråkiga elever och tre för hörselnedsatta. I skolpersonalen ingår två teckenspråkiga lärare och två lärarbiträden samt teckenspråkskunniga hörande.

– Jag stöder starkt inklusion och integrerad undervisning. Men jag accepterar inte att ett barn som behöver specialundervisning placeras i klassen utan stödande åtgärder så att hen blir utanför gruppen, säger rektor Katriina Aaltio.

De teckenspråkiga eleverna deltar i den allmänna undervisningen i konst- och färdighetsämnena och en del läsämnen. När de blir äldre uppmuntrar man dem att allt mer gå i ”de vanliga” klasserna.  

– Vissa saker lär specialeleverna sig bättre när de deltar i den allmänna undervisningen, säger Aaltio.

– Det utmanar dem mera. Och de sociala relationerna vidgas över klassgränserna.

Aaltio säger att eleverna önskar att det ska finnas fler teckenspråkiga kamrater med i den allmänna undervisningen. Då kan man i klassen utbyta tankar med någon på sitt eget språk och behöver inte alltid använda tolk för att prata.

Behovet av språk och stöd

Pitäjänmäen koulu har just nu i experimentsyfte anställt två personer som arbetar med att både tolka och bistå eleverna i skolgången.

– Studietolkarna tolkar undervisningen. Men ofta behöver barnen stöd också i inlärningen. Hörande, teckenspråkskunniga skolgångsbiträden kan samtidigt fungera som kommunikationstolk och på t.ex. lektionen i huslig ekonomi säga hur man knäcker ett ägg, förklarar rektor Aaltio. 

Man vill få ner antalet vuxna som hjälper barnen också för att man anser att de isolerar eleven från de andra barnen och ungdomarna.

Det finns intresse för att komma till Pitäjänmäen koulu också från andra delar av landet. För familjer från Vanda eller Esbo finns möjlighet att få in sitt barn i skolan, förutsatt att det finns lediga studieplatser.

– Från andra kommuner kan vi inte ta elever, vilket storligen bekymrar föräldrar som är bosatta annanstans, säger Aaltio.

– Det ligger i barnets intresse att få vara i en gemenskap där det finns kompetens att ordna specialundervisning.

 

Text och foto Annika Posti

Artikeln är publicerad i Dövas tidskrift 2/2019.